Tipspromenad vid Navsjön och besök i Haggården 6/10 2024.

Stefan och jag ska träffa Christina o Jan, Monica o Petra uppe vid Navsjön i Björketorp. Det är söndag och vi ska gå tipspromenad, så trevligt, det gillar vi. Många Björketorpsbor gillar detta, resultatet publiceras i Markbladet, så alla vet när man har varit duktig. 

Gänget, Monica, Petra, jag, Stefan, Christina o Jan.

Jan förevisar scorekortet. Tipsraden på en sida och bingo-lotto på den andra. På lottosidan vinner man choklad, kakor eller godis. Mobiler är förbjudna men samarbete är OK, det har vi bestämt. Det går ju så mycket bättre då, så klart!

Stefan framför fina Navsjön, där vi badadade som barn nästan jämt. Saft och smörgåsar med honung hade vi med oss och getingarna var som galna i våra mackor. I denna lilla sjö med fint och klart vatten finns numera blodiglar och om man inte passar sig, kan man få sig en ovälkommen besökare på kroppen.

Vi åker vidare till Surteby kyrka.

Här vilar pappa Uno, mamma Alice och vår bror Bertil. Alltid lika fint, när man kommer dit. 

Vi fortsätter till Haggården, min pappas föräldrahem. Här växte han upp med 8 syskon. Hans pappa Frans drev ett lantbruk men också en rörmokarfirma, som hette Frans VVS. Han var en driftig man, åkte långt, nästan ända till Göteborg och utövade sitt rörläggeri. Han snickrade möbler och drev sitt lantbruk. Farmor skötte alla barnen och huset men inte förrän döttrarna började väva åt förläggarna i Fritsla, så kunde man börja investera och utveckla jordbruket med nya maskiner. Man fick det bättre. 

Min pappa Uno tog sen över Frans VVS. Därefter jobbade pappas bror Arne och mina två bröder, Jan och Tommy, tillsammans i Frans VVS i många år. Firman separerades sen och nu har Jan skrivit över firman på sin son Magnus och så fortsätter dom båda att jobba tillsammans. Tommy har öppnat eget, TJvvs. Det är ju både lantbruksbygd och Kinna/Skene ligger inte långt borta. Det finns jobb för alla. 

Min faster Mary var den sista av pappas syskon, som bodde på gården. Hon var familjens kakexpert, hon älskade att baka. Specialiteerna var randig, färggrann sockerkaka och moccatårta, som hon frikostigt bjöd på. Men även faster Marys tid på jorden tog slut och då gick budet till alla syskonbarn - finns det någon, som vill ta över gården och det fanns det. Min kusin Lars, hade i alla år sagt att han gärna vill ta över Haggården en dag. Så Lars och hans fru Gunilla är sen ett antal år tillbaka lyckliga ägare till Haggården. Marken är dock utarrenderad och dom har båda "vanliga" jobb.

Haggården är nu fint renoverad på utsidan. Huset har fått nya fönster, troligen nytt tak och ny färg på väggarna. Säkert är också en del av trät i väggarna utbytt. 

Här visar Gunilla matsalen, som ser likadant ut som på faster Marys tid. Farfar Frans snickrade möblemanget med bord, stolar och skåp. Frans dog ung, ca 46 år gammal, han fick magcancer. Farmor Emma blev ensam med 8 barn. Det var helt säkert tufft, även barnen fick ta mycket ansvar.

Nästan så här såg köket ut under hela min uppväxt. Diskbänken är fortfarande låg, linoleummattan ligger kvar. Här har faster Mary bakat massor med kakor. Ingen fick lämna huset utan att man druckit kaffe och äter så där 7 sorters kakor.

Huset till vänster har vi i många år kallat museét. Det är ju egentligen en backstuga. Här samlade familjen gamla saker man ville spara för eftervärlden. Så här måste vi förstås ta en titt. 

Vi står utanför museét. Lars varnar lite och säger att ingen har ju hunnit röja här på rätt många år. Mary försökte sitt bästa men uppgiften var stor. Dock såg hon till att museét fick ett nytt tak. 

Tre handväskor, som säkert några av mina fastrar Märta, Mary, Inga, Ebba eller Iris hade haft.

Flera vågar, en bonad på väggen.

En säng, en soffa, mjölkkruka och en gammal transistorradio,

Det roligaste vi hittade var en massa skolskrivböcker, som min pappa och hans syskon hade skrivit och räknat i under uppväxten för så där 90-100 år sen.

Vi avslutade rundturen med att gå en promenad upp till den lilla insjön, Åkemossen. Där implanterade mina bröder, Jan och Tommy, massor med småfisk, som skulle växa till sig och bli uppfiskade och det blev dom. Men på vägen dit hittade vi en bikupa, Gunillas projekt. Små bin surrade runt i höstvädret. Vi fick lära oss att bikupan står ute hela vintern. Bina håller värmen genom att kontinuerligt byta plats med varandra. Fantastiska små djur!

Tusen tack Gunilla o Lars för en superfin titt på ert ställe, ert livslånga projekt! Så mycket kärt arbete ni lagt ner och så fint ni har fått det. Härligt att ni hjälps åt så bra. Lycka till i framtiden!